Jan Wennergren

Det sägs att det är många människor som idag väljer caféet som arbetsplats. Jag sitter på ett nu. Det är ganska tomt. Och ingen arbetar här. Personalen arbetar givetvis. Men inga gäster. Det är ganska sent på eftermiddagen. Man kanske har slutat kneget för i dag och gått hem till man/fru och barn. Vad vet jag om den moderna människan, som man läser om i tidningarna. Den människa som sköter sitt jobb i det s.k. offentliga rummet. Parkerar sig med sin laptop vid ett cafébord i flera timmar. Jag skulle ha svårt med det. Jag skriver detta på min iPhone därför att jag väntar på en person – och man vill ju inte verka overksam. Titta på folk, som annars är mycket trevligt, blir lätt provocerande. Därför skriver jag nu.

Jag har starka band till en liten gård, ja, inte mer än ett torp, i det sydvästra hörnet av Skaraborgs län. Gårdens byggnader och bonings-huset var naturligtvis faluröda, stugan hade dessutom vita knutar. Jag bodde där varje sommar från det jag var två månader tills jag blev vuxen. Då såldes gården. Här har jag mina egentliga rötter, även om det inte var mitt föräldrahem. Där fanns kor och när jag var liten också en häst som hette Gustav. Det var 4 och ett halvt tunnland åker. Man kunde se alla ägorna från förstutrappen. Bakom lagårn var det ungefär ett hektar skog. Det var ingen stor gård. Men där ville jag vara i hela mitt liv. Det vill jag fortfarande.

På gårdsplanen fanns inte någon flaggstång. Ingen svensk flagga hissades någonsin vid just denna lilla röda stuga. Jag kan heller aldrig minnas att jag på något sätt blev uppmärksammad på att jag levde i själva sinnebilden av Sverige. På väggarna i det stora rummet hängde inte något oljetryck på  kungafamiljen. Inte ens på dass fanns de. De bilder som fanns var en serie på pastoratets kyrkoherdar och en bild på Martin Luther. De gamla kyrkoherdarna fick representera överheten och Luther var en påminnelse om var friden och tron stod att finna. “Sverige” var överhuvudtaget inte närvarande. Det som var “bortanför” det var Lidköping och någon enstaka gång Göteborg. Något större fanns inte. Allt utgick ifrån den lilla gården.

Men just för att det var så litet blev det också så stort. Det fanns liksom inga gränser. Man visste att det fanns ständigt nya gårdar och nya åkrar bakom dem som man kände till. Och runt hela jorden sträckte de sig. Även om man själv aldrig kommit längre än till Göteborg, visste man att där fanns nya städer och nya och annorlunda människor. Men “Sverige”, var inte ett begrepp som man kunde förhålla sig till. Man talade ju inte ens svenska. Man var ju väschöte, guschelôv. Eller kanske inte ens det – det räckte med att vara Främmesta’-bo.

Jag har bevarats i denna uppfattning. I hjärtat har jag en faluröd stuga med vita knutar, som jag fortfarande längtar till. Jag har ljudminnet av träskor (naturligtvis utan gummisula!) som knastrar sig fram på en grusväg, en sådan där smal med en mittfåra bevuxen med gräs. Jag vet hur det känns att tvätta sig i kallt brunnsvatten i ett gult emaljhandfat en tidig morgon innan man går ut i lagårn till de fyra korna, som man handmjölkade. Jag kan ännu känna dofterna. Men detta gör mig ingalunda till svensk. Det kan inte på något sätt uppamma några nationella känslor hos mig. Därför blir jag djupt provocerad av Sverigedemokraternas affischbilder i valrörelsen. Där finns samma slingrande gruslandsväg, som jag färdades på i min barn- och ungdom. De stjäl mina bilder och försöker med dem sprida sin nationalistiska och främlingsfientliga propaganda. Dessa bilder kan aldrig beskriva Sverige, kan aldrig bli en nation. De kan bara beskriva något mycket, mycket mindre – men ändå något mycket, mycket större. De kan bara bli symbolerna för den lilla gården Åkerbotten i det mest sydvästra hörnet av Skaraborgs län. Möjligtvis kan de också betyda Johan i Gläfsås, den gamle farbrorn på granngården som levde ensam som änkeman, när jag var liten och som hade en häst som hette Grålle. Men längre sträcker de sig inte.

Och det är nog likadant med andra, som har samma erfarenheter som jag. Vid röda stugor med vita knutar fladdrade aldrig några svenska flaggor. De kunde ses, där överheten bodde, i städer och på herrgårdar, och där myndigheterna fanns. Aldrig någonsin på gårdsplanen till ett 28-dels hemman!

Det nationella projektet har aldrig småfolket varit delaktigt av. Där lärde man sig grannsämja och respekt för den andre. För det var nödvändigt för överlevnaden. Och denna grannsämja kunde sträcka sig långt, den var gränslös. Mina barndoms och ungdoms somrar på den lilla gården Åkerbotten gjorde mig till den internationalist jag är idag. Därför bevarar jag min röda stuga med vita knutar i hjärtat – och längtar fortfarande dit.

Ni i Sverigedemokraterna har missuppfattat allting. Ni vet inte vad “Sverige” är och ni har heller ingen aning om vad “demokrati” är.

I morse kommenterade Annika Ström Melin i Dagens Nyheter en artikel som skrivits av Charles Kupchan i Washington Post i söndags: “As nationalism rises, will the European Union fall?”. Kupchan är professor i”International Affairs” vid Georgetown University. Han har skrivit “How Enemies Become Friends: The Sources of Stable Peace.”

Läs artiklarna själva. De tar nämligen upp ett problem, som valrörelsen borde ägna långt större uppmärksamhet. Problemet med framväxten av nationalistiska partier i EU:s medlemsländer kommer att bli större och större. Nu finns också Sverigedemokraterna på frammarsch här hemma och det verkar som om de högerextrema och främlingsfientliga  strömningarna är starka i väljarkåren. De flesta inom de nationalistiska högerkretsarna är EU-fientliga och blir de för många påverkar de också den allmänna opinionen.

Just nu behöver Europa ett starkt EU. Ingen av de EU-kritiska på vänsterkanten tänkte sig att EU var en garant för att vi inte skulle behöva genomlida ett tredje europeiskt krig. Nationalismen bär ju fröet till krig. EU skall ju förena länderna med varandra. Nu går splittringstendenserna i stället i dagen. Ett exempel är ju naturligtvis Frankrikes och Italiens förbund mot romerna. Ett annat är de starkt framväxande högerextrema partierna i alltför många länder.

Sverigedemokraterna kan, när de kopplas samman med Europas övriga främlingsfientliga och högerextrema partier, bli en fara för det europeiska samarbetet. Detta är en aspekt på SD, som borde uppmärksammas i valrörelsen.

Jag fann denna lilla filmsnutt i på YouTube. Den är inlagd av några/någon som kallar sig Humanistiskt Sverige. Jag vet inte vilka dom är, men filmen kanske kan öppna en annan synvinkel. I kväll hade 326 visningar skett på YouTube.

Ett besök idag på min förutvarande arbetsplats. Goda vänner fortfarande kvar. Arbetet pågår, även utan mig. Känns trösterikt. Fyra månader har gått – i dag – sedan jag avslutade min anställning. Mitt liv som anställd tog slut för fyra månader sedan. Mitt nya liv började samma dag.

Jag gör ungefär samma saker som tidigare, men jag gör det när jag vill (kanske inte riktigt, även en pensionär måste anpassa sig till omvärldens tider). Jag behöver nu erkänna för mig själv att jag faktiskt tycker det är trevligt att vara fri.

Efter besöket åkte jag hem och fann katten på trädgårdsbordet. Vi språkade en stund hon och jag om friheten. Det är en märklig katt för övrigt. Hon flyttade in till oss, när hennes matte var tvungen att flytta till ett bekvämare boende. Nu håller vi på att anpassa vårt hus, så att det skall bli tillräckligt kattvänligt. Som tur är, är vår hund förtjust i denna lilla katt (dom är lika gamla och av honkön båda två). Det märkliga med katten, som levde sina första år som hankatt tills han fick ungar, inte  har haft några som helst besvär med sitt könsbyte. Men jag tror att hon fullständigt struntar i hela detta komplicerade förhållande. Jag tror att hon menar att frågan om kön helt och hållet ligger i betraktarens öga. Själv har hon förmodligen varit klar över vem hon var från första stund.

I vilket fall som helst, så kommer vi mycket bra överens. Vi respekterar varandra fullt ut.

Kort notis i DN idag, 2010-08-29, om att Sarkozy samlar EU-medlemmar, som har en aggressiv politik gentemot romer, till Paris i veckan. Inga andra är inbjudna än sådana som vill lösa problemet med romerna (Endlösung…). Italien har tackat ja, vilket man gjorde  redan innan man mottagit inbjudan. Vad är det som driver Sarkozy?

Valfilmen, som TV4 stoppade, har jag sett nu. Den finns ju naturligtvis på YouTube. Du får dock ingen länk av mig. Jag vill inte bli anklagad för hets mot folkgrupp. För sådan är filmen: hets mot folkgrupp. Det är tragiskt att vi aldrig lär oss. Vi är tillbaka i tidigt trettiotal. Jag kan inte tolka det annorlunda än att dagens Sverigedemokrater är ett rasistiskt parti i likhet med sina föregångare på trettiotalet och sina meningsfränder i dag runt om i Europa.

Jimmie Åkesson bör åtalas för hets mot folkgrupp.

Dessutom undrar jag vilka människorna är bakom filmen. Är det en reklambyrå på den normala marknaden. I så fall är det läge för bojkott.

Det sprider stor glädje bland ledande sverigedemokrater att tidningen Expos webbplats är hackad i dag.

Och jag har faktiskt gjort lite annat också. Det mesta i mina två tidningar handlade om  Alliansens valmanifest. Det var inte så mycket nytt. Som pensionär noterade man ju, att man skall kunna få lov att arbeta tills man fyller 69, utan att arbetsgivaren kan lägga sig i det. Det är väl bra – om man nu önskar det, men man frågar sig ändå hur det blir med ungdomsarbetslösheten. Det är helt uppenbart dock att vi skall uppmanas till att jobba så länge som möjligt, så att vi inte i onödan tär på pensionskapitalet. Vi skall vara i arbete tillräckligt länge, så att vi inte får så många år som pensionerade. Det tjänar eventuellt några på.

Men det som upprörde mig mest är den lilla marginalnotisen i Dagens Nyheter om att Frankrike återigen igår fraktade iväg en omgång romer till. Det är ovärdigt! Och det är bra att Sarkozys popularitetsstjärna är i dalande. Det visar att det finns tillräckligt många fransmän, som upprörs över den senaste tidens händelser. Återigen hör man ekon av tågen som med sin mänskliga last var på väg mot hopplösheten. Fast denna gång är det flygplan.

När jag skrev ordet “romer” här ovan, blev det ett rött vågigt streck under som en markering att jag hade stavat fel. Jag klickade och ett tiotal förslag till stavning, t.ex. romber, romare, aromer, domare osv. presenterades. Inte ens i stavningsprogrammen får romerna finnas. Numera finns dom åtminstone i min dator.

Jag har ännu inte läst tidningarna idag, så jag är inte uppdaterad. Jag får vänta på ilskan och förvåningen över hur världen gestaltat sig sedan i går. Jag vill i stället uttrycka min förtjusning i pocketboken. Eftersom jag är boksamlare, känns det lite fel att tycka om pocketböcker. Det är ju nämligen så att vi bibliofiler ser lika mycket till bokens yttre som till dess inre. En pocketbok är ju inte tänkt att ha några särskilda yttre kvaliteter. Det är ju i stället billigheten som poängteras med pappomslag och dåligt papper. Men jag håller inte riktigt med. En pocketbok kan vara väl så skön. Den är nog så behaglig att hålla i handen. Den har distinkta dofter och det är lätt att skilja på pocketböcker, som kommer från USA, från dem som kommer från Europa, enbart med näsans hjälp. Den klarar förvisso inte av att förmedla bilder så väl. Pappret är för dåligt. Men det ligger ändå något estetiskt tilltalande i det.

Eftersom jag använder böcker för det inres skull (mitt eget och bokens), väntar jag ibland till någon intressant bok kommer i pocket. Bra för plånboken, men också för läsnjutningens skull. Nu har jag erkänt detta, vilket förmodligen innebär att jag ses över axeln av de andra bibliofilerna och bokvännerna.

Läs för övrigt Bodil Malmsten. Gärna i pocket. Den till vänster är utgiven av Pocketförlaget.

Fanny Falkner (1891-1963) skrev en liten bok, som gavs ut 1921, där hon berättade om sitt förhållande till August Strindberg. Det är en rörande liten bok, som skildrar den åldrande Strindberg och den unga Fanny Falkner. Hon var bara 18 år när hon träffade Strindberg och hennes umgänge med honom startade på Intima Teatern, där hon så småningom skulle spela Svanevit. Fast det var som flickan i Pelikanen som Strindberg först ville ha henne. Fanny Falkners begåvning som skådespelare var dock inte så märklig. Direktören för Intima Teatern, August Falck, menade nog att frkn Falkner var en ganska usel skådespelare och ville egentligen inte ha med henne, men Strindberg var angelägen. Hennes teaterbana varade dock inte så många år, men det hindrade dock inte att Strindberg och Fanny umgicks nästan dagligen med varandra ändå. Strindberg flyttade nämligen in i det hus på Drottninggatan 85, som ägdes av Fannys far. Familjen Falkner bodde också i huset, i våningen ovanför Strindbergs. Den 10 juli 1908 flyttade Strindberg in i Blå Tornet. Där skulle han bo till sin död klockan halv fem på eftermiddagen den 14 maj 1912.

Det arrangerades så att Strindberg skulle ha alla sina måltider och all sin skötsel genom det falknerska hushållet och Fanny kom att bli något av en sekreterare åt honom. Det inrättades en lokaltelefon från Strindbergs våning upp till Falkners och jungfrun Mina skötte också Strindbergs våning. Kommunikationen sköttes via lokaltelefonen eller Mina. Dagligen kallade Strindberg på Fanny, entingen genom brevlappar eller via telefonen. Det stående budet var: “Vill frkn Fanny vara så vänlig att stiga ned”. Och då steg Fanny ned, rättare sagt rusade nerför trapporna.

Den lilla boken, endast 132 sidor, skrevs av en knappt trettioårig Fanny Falkner. Hon berättar om sitt förhållande till Strindberg under hans sista år. Något förhållande i den mening vi nu lägger in i ordet, var det inte. De förlovade sig visserligen med ringar och allt, men det kom aldrig till något giftermål. Fanny erkänner visserligen att hon “skulle ha kunnat ge sitt liv” för Strindberg, men hon kunde inte gifta sig med honom.

Fanny Falkner dog 1963 och kom att ägna sig åt måleri. Hon var specialist på miniatyrmåleri. Strindberg bad henne också att hon skulle måla hans porträtt, vilket hon gjorde efter hans noggranna anvisningar. Han ordnade också att hon fick måla Anna Brantings porträtt, vilket också blev mycket lyckat. Strindberg köpte detta porträtt och gav till Hjalmar Branting som en gåva från “vännen August”.